...saker som glider genom mina händer...

Får du ibland känslan av att saker bara glider en ur händerna hela tiden? Den känslan har jag haft flera gånger på sista tiden. Igen och igen. Creeeeepy. Så - inget nytt under solen då.

Hindenburg av Susanna Lundin (bok): Hmm. Jag kan verkligen inte sätta fingret på vad som är grejen med den här boken. Jag både gillar, ogillar och fattar ingenting på samma gång. Jag gillar den surrealistiska känslan. Och språket är stundtals lysande. Jag ogillar vagheten och den statiska grejen - det händer nästan ingenting. Och, sen, kanske viktigast - what does it all mean? Eller är jag helt fel ute - det kanske är det som är grejen.

Don Bikoff - Celestial Explosion (musik): Det här är tydligen en "composia for 6-string guitar" - en halvt bortglömd skiva från slutet av sextiotalet full av fingerplockad akustisk gitarrmusik av ett lätt glidande slag. Blues, raga, koto med mera blandas till något som funkar som klassisk beatnikatmosfär - tillsammans med andra guraplockare som John Fahey, Leo Kottke et al. Herr Bikoff gjorde visst bara den här skivan, men verkar spela fortfarande. Och visst låter det som man vill ha det - varva ner, sätt dig i din favoritfåtölj, glöm världen, typ. Stor bonus är att musiker & producent lagt på extra lager gitarr och finfint eko. Musik gjord för grundläggande världsflykt, no more, no less. Inkluderar lagom förvirrande prosa på baksidan med mycket hippielingo.

Ok. Där fastnade några grejer i nätet, åtminstone.

Inköp: Swamplandia! av Karen Russell

Fans av magisk realism, Haruki Murakami, John Irving eller annorlunda skräck a la Kelly Link kan göra värre saker än att ta sig tid åt att läsa Swamplandia! av Karen Russell. Boken planterar dig rätt ner i utkanterna av Floridas träskmarker - en dysfunktionell familj framhärdar i att driva en sämre sortens nöjespark när modern plötsligt och tragiskt dör i cancer. I skuggan av tragiken så splittras familjen slutligen helt sönder och det är upp till de tonåriga syskonen att försöka klara sig så gott de kan ensamma. Sonen gör uppror och tar skitjobb och hänger med gangsters, en syster förälskar sig i ett spöke och drar till underjorden för att gifta sig - det blir upp till den yngsta systern, Ava, att krampaktigt hitta en lösning och sammanföra familjen igen. På nåt sätt.

Som läsare glider man lätt mellan verklighet och surrealism utifrån barnens perspektiv och det blir svårt att veta vad som verkligen, verkligen händer. Känslan av att närma sig någon slags oundviklig katastrof ökar gradvis, a la Mörkrets Hjärta, samtidigt som texten blir allt mer febrig och hallucinatorisk. Ändå finns det något slags barnsligt hopp, även under hårda motgångar, och slutsidornas innehåll är både överraskande och självklara. Boken finns tyvärr inte på svenska än, men en tv-serie under HBO:s paraply sägs vara på gång. Karen Russell har, förutom den här romanen, skrivit två novellsamlingar - St. Lucy's Home for Girls Raised by Wolves och Vampires in the Lemon Grove. Ska kolla in dem inom kort.

Att sätta ett streck och börja om

Jo, nu var det dags igen. Jag har pratat vitt och brett om att skriva blogg. Jag misstänker att inte så många har trott att jag menade allvar. Knappt jag heller. Framför allt har jag mest undrat varför - är inte världen fylld med planlöst tyckande ändå? Varför lägga till mer skitsnack? Värst är väl tanken på att skrivandet skulle bli något slags lamt ego-byggande projekt. Låt oss hoppas att vi slipper sånt.

Men, men. Jag kanske behöver en dagbok så här i s.k. vuxen ålder. Jag kanske har ett behov om att prata om musik, böcker, film, konst m.m. som folk i allmänhet inte bryr sig om - kanske med goda skäl. Jag kanske har ett behov om att snacka lite om mitt arbete och vad jag håller på med hela dagarna. Vi får se.

Hursomhelst - jag har börjat nu. Ingen reträtt, ingen underkastelse.