Reserapport V

Dagen efter - vilket borde vara söndagen - blev dagen då allt gick överstyr. Inte nöjd med att bara ha en festival att hänga på, så passade jag och J på att gå på en festival till. Även om vi bara hann med en dagstur på NY Pop Fest, så räckte det som kontrast mot kvällsaktiviteterna. Här var det 50+varianter på twee som gällde, så den inbördes tönten fick hänga ute ett tag innan ond bråd död väntade under kvällen.

NYPF huserade denna soliga söndag på Cake Shop, ett sött litet fik/bar/garage till spelställe för typ max 75 pers - alldeles lagom stort. Publiken gjorde alla sitt bästa för att se ut som tuffa bibliotekarier och jag fick mitt Audrey Horne-behov tillfredsställt. Vi kollade in Very Truly Yours, The Smittens och Softies-sångerskan Rose Melberg och blev ganska nöjda med det.
Lite YouTube här med: The Smittens 1 och 2 och Rose här. Inte direkt Skullflower det här, men är bibliotekarie IRL så är man - därför är ju Dum Dum Girls så bra, bra låtar, är bibliotekarie och heter Dee Dee, tjena liksom.

Nå, tillbaks till Williamsburg och No Fun Fest - sista kvällen. Visst uppskattade jag Schmickler / Rehbergs laptopskit, Jazzfingers asscrack-drone och metal-tischa och till och med det småsega antiklimax det var att se Skullflower (sorry...), men här är kvällens verkliga hit-or-shit:

+

Emeralds - När synthbomben landade och strålkastarna riktades ut mot publiken var det inte lätt att hålla sig upprätt. Precis så rymd som man trodde - klipp här.

Drumm / Prurient - Oj, oj, oj. Även de mest härdade noise-entusiaster pratade om hur deras inälvor inte mådde bra av den här spelningen. Själv föll jag ner i det svarta hålet och log hela vägen ner. Fernow verkade vara en hyvens grabb när man träffade honom i distron, men här släpps vilddjuret löst... Kolla här och här.

-

Black Pus - Vad är det här? Vad är fel på amerikaner egentligen?? En av de mest hyllade denna festival var denna gycklare, f.d. trummisen i Lighning Bolt. Han körde någon slags standup-rutin + lite LB-trummor, men inte var det varken roligt eller bra. Men jag kanske missar nåt - är det här noisemusikens framtid, då är det kört.

Sen gick man till sängs och trodde allt skulle bli lugnare resten av veckan, men, nej, inte tog det slut riktigt än... Fortsättning följer!

Resrapport IV

...Allt flyter ihop i en jämntjock massa... Klorsmaken på vattnet, mayo på mackan istället för smör, svårigheten i att tro att frukostosten verkligen är ost. Minnesbilden av vad som verkligen hände på lördag förmiddag är dålig. J tror att vi gick på skivjakt - det stämmer nog antagligen, så då säger vi det. Alla fem av oss är duktiga musikjägare och allt finns i New York - eller det var vad vi trodde, tills vi upptäckte bristen på vettiga musikaffärer där. Har Piratpartiet ett NY-kontor??

Som tur är så hittade vi några riktigt bra i slutändan ändå och för intresserade musiknördar kan det vara vettigt att tipsa om dem ändå: Academy Records serverar upp ett bra utbud begagnade och nya vinyler och finns på tre ställen - Chelsea (12 W 18th St.), East Village (77 E 10th St.) och, naturligtvis, Williamsburg (96 N 6th St.). I Williamsburg ligger också Earwax Records på Bedford Av. Kommer inte ihåg numret, men det är bara att följa bargatan neråt, så hittar man den. Befinner man sig i lite snobbigare kvarter kan man dra till Other Music (15 E 4th St.) som säljer ett bra utval av nya CD och vinyl. En amazing krautrock/progg och etno-sektion, men ganska dyr dock. Andra ställen som vi inte var på kan ju rekommenderas också (som Hospital Productions och Fusetron), men de har nog lite tveksamma öppettider - i Fusetrons fall vet vi inte ens om de har en affär - det kanske bara är en lagerlokal eller nåt. Vem vet - de som söker ska finna...

Sen var det ju dags för No Fun Fest del två. Andra kvällen var snäppet bättre än första, i min mening, och bjöd till och med på lite svenskt oljud. Mer folk kändes det som, men det kanske bara var inbillning. Och definitivt mer "rockigare" än första, om det nu går att säga så. Omdömena nedan är givetvis väldigt subjektiva - och visst spelade bland annat Sonic Youth också, men de överraskade inte mig direkt:

+

Sons of God - De svenska herrarna slår tillbaka. Mycket överväldigande noise-performance och mycket bättre än det set de körde under Kulturnatten i Växjö. Deras kassettnoise var uppbeefad av någon gizmo som Ideal-Nordwall utnyttjade och resultatet blev grymt bra.

Blank Dogs - Festivalens enda popband. Ett gäng peppade killar spelar Joy Division-hits under ett tjockt lager effekter. Hemlig kille i munkjacka harvar hårt på sin gitarr, medan keyboardkillen inte vet om han ska dricka öl eller spela låtarna efter nothäftet. Mycket energiska - verkar vara polare med Academy Records-killen vi köpte skivor av och hängde i affären tämligen mycket.

Pedestrian Deposit - Total emo-look på paret som gjorde festivalens mest melankoliska och känslomässiga drone/noise-spelning. Men gjorde det skitbra och övertygade mig som var ganska skeptisk inledningsvis.

Bardo Pond - In i shoegaze-dimman via ett slött hårdrocksriff och sen stannar man där. Mycket vackert, mycket vackert.

-

Pulse Emitter - Tråkigt och ofokuserat - lät bara som en massa bilbaneljud i mina öron...

De nödvändiga You Tube-klippen:

Sons of God

Pedestrian Deposit

Sonic Youth

Reserapport III

Nästa dag, fredag, skiner solen hårt igen - vi ger oss ut i Prospect Park för lite nära-naturen-upplevelser och ett besök på Brooklyn Public Library för att nyttja nätet och komma i kontakt med overkligheten igen. Vi trampar käckt över parkens stora ytor och kollar in diverse amerikanska sporter och spenderar lite tid i Brooklyns monumentala och egyptologiska folkbibliotek. Väldigt proffsigt ställe får man säga - mycket pampigare än våra svenska folkbibliotek säger yrkesmannen. Och ett effektivt lånedatorsystem.

Efter detta blir det mer Brooklynhäng med falafel och annat (det hela börjar bli lite svårt att hålla kvar i minnet) innan vi rundar av eftermiddagen med lite öl i pappersmugg i parken igen. Life is swell. Nu är vi redo att ta oss an det vi egentligen tog oss till New York för - No Fun Fest 2009. Efter lite förberedelse hemmavid far vi över till Williamsburg, där det hela utspelar sig. Vi fattar direkt att vi kommit rätt - stället luktar Roskilde Festival. Bara ungdomar, konstnärer och bohemer kliver av - ovan jord upptäcker vi en mängd loppisstånd, skivaffärer, billiga barer, konstgallerier, yogaskolor bla bla. Vi är hemma.

Festivalen är ett rätt stort ställe med många distro-bord. Det är lätt att gå bananas. Vi hittar dessutom ett billigt hak runt hörnet som säljer billigare öl och spelar amerikanska rock och indie-hits. Folket är vackert - resten av kvällen går mellan konserterna,baren och skivaffärerna innan vi motvilligt drar oss hemåt. Och banden då? Här är mina personliga ups and downs - lämnar ute sånt som bara var ok, typ:

+

Noveller - grym flicka på dubbelgitarrdrones - fantastisk start på kvällen

Raglani - ensam kille på diverse antika synthar - skapade en god Tangerine Dream-stämning. Väldigt synd att han fick all sin utrustning stulen senare under kvällen. Major bummer.

Thrones - fint och melankoliskt bas spel mellan viskningar och riffglädje med vacker Kraftwerk-inspirerad vocoder-sång. Synd bara att han verkar ha kört samma set hur länge som helst...

-

No-show för Axolotl. Hade hoppats på tuffa fiol-drones.

Gray Wolves - klassikerstatus gör inte att man får bete sig som en fåne till Fuck the pain away av Peaches. Inte i min värld, i alla fall.

Smakprov på kvällen finns här:

Noveller

Thrones

Reserapport II

Något yrvakna var det då dags att ge sig ut i stadsvimlet - efter frukost köper vi MetroCard och så drar vi till den södra delen av Manhattan, främst en del som kallas TriBeCa. Och det här här förvirringen inträder, både tidsligt och rumsligt. Tur för mig att J och A är goda reseledare och har koll på karten under färden. Vi träffar på hårda försäljare av elektronikvaror på Canal Street och dricker gött egenrostat kaffe vid Church Street. Sen ger vi oss in i Chinatown (ovan) och äter oss fulla med nudlar.

Sedan drar vi till det egenliga målet för resan - en audiovisuell installation i en loftvåning mitt inne i stan. Stället kallas The Dream House och har skapats av ägarparet LaMonte Young och Marian Zazeela och ligger på 275 Church Street. Young är en av de mest kända minimalistska kompositörerna (i samma liga som Steve Reich och Terry Riley) och Zazeela gör enkla, men effektiva, utsmyckningar som går bra ihop till Youngs musik. Det vi väntar oss är ren drönarslakt, helt enkelt.

Och man blir inte besviken. Först uppför en brant trappa och sedan in i ett antal mjukt inklädda rum, helt i magenta och blått med neon och hängande mobiler. Men framförallt är det ljudet som slår ut oss - fyra högtalare pumpar ut en synthmatta av hög- och lågfrekventa ljud som förändras vid rörelse genom rummet. Det här är långt ifrån Melodifestivalen. Och det är grym volym. Vi lägger oss till rätta och blir en del av rummet och utan att vi knappt har märkt det har snart en timme passerat. Rofyllda och sönderknådade av skapelsen kan vi ge oss ut i vimlet igen...

Efter en stunds planlös promenad hamnar vi i en park på västra Manhattan och drar sedan ner mot Ground Zero - bäst att ha det besöket avklarat. Hela stället är en stor byggnadsplats för tillfället och några konspirationsteoretiker ser vi inte till - vi bestämmer oss istället för att vandra tillbaka till Brooklyn över Brooklyn Bridge, byggd under 1800-talet. Samtidigt försvinner det fina vårvädret och blåst och duggregn drar över oss. Det blir en del fototillfällen - grymt trötta hamnar vi i centrala Brooklyn Heights, där vi kan förse oss med Corona och lime. Efter lite mer kringvandring i Brooklyn ger vi oss och når slutligen hemtrakterna. Mitt minne är lite luddigt här, men inte så konstigt - ungefär här slår jetlaggen till på allvar.

Reserapport I

Så är jag då tillbaks från Brooklyn, New York, efter nio intensiva dygn. Känner mig frisk, glad och skönt seg i Växjö Centrum som för en gångs skull badar i sol och värme. Det är dags att minnas vad som egentligen hänt de senaste dagarna - alltid bra att försöka minnas det hela innan det försvinner in i den grå vardagsdimman. Nåväl, here goes:

Efter en natt på en soffa i Möllan, Malmö, så kastar sig resesällskapet i taxis till Malmö C och drar över till Kastrup, Danmark. Så långt är allt lugnt och förväntansfullt. Vi stiger på flyget som tar oss till Dusseldorf, Kraftwerks hemmaplan, där vi äter något och dricker tyskt öl innan hoppet över atlanten ska påbörjas. Lufthansa skeppar sedan iväg oss på en åttatimmarsfärd till Newark, New Jersey. God indisk flygmat, lite sömn och koncentrationssvårigheter. När vi väl når amerikansk mark är klockan eftermiddag. Vi inspekteras noggrannt i passkontrollen och jag förstår hur emigranterna måste känt sig.

När vi väl kommer in i landet så börjar jakten på hur vi ska ta oss till lägenheten - vi hittar en taxikille med jamaicanskt påbrå och dialekt som kör iväg oss på en galen färd som nästan tar två timmar innan vi når slutmålet. Värsta rusningstrafiken - en annan snubbe ska till flygplatsen tvärs över stan - allt gör att vi får en försmak på NY-hetsen och koll på omgivningarna.

När vi väl kommer till vårt hood så är vi så trötta och vimmelkantiga att vi knappt kan stå, men lägenheten är fin och välskött och mataffären ligger tvärs över gatan, så allt är helt ok. Vi drar upp ett par kvarter för att skaffa med oss pizza, öl och lite frukostmat. Jag tror inte det behöver nämnas att vi snart slocknar som små ljus...